Den första Carlskrona Golfklubb 1906 – 1924
1. Så kom golfen till Karlskrona
År 1905 fanns ett knappt 100-tal golfspelare i Sverige.
Göteborg och Stockholm var de 2 klubbar som var
anslutna till Sv. Golfförbundet, som bildats året före.
Det spelades dock en del golf på provisoriska banor runt om i landet.
På hösten detta år återvände marinläkaren Gunnar Nilsson till
Karlskrona från Göteborg, där han arbetat och blivit biten av golf.
Han hade där träffat Viktor Setterberg, som med fog kom att
kallas ”Den svenska golfens fader”.
Året därpå kommer Setterberg till Karlskrona och lägger ut
en 6-hålsbana i Vämö. Där hade militären ett exercisfält och
säkerligen hade Gunnar Nilsson skaffat några klubbor och bollar och
på lediga stunder spelat där, kanske med några goda vänner.
2. Golf på Vämö
Från början väckte förstås golfspelarna en del uppmärksamhet
och med ett 20-tal spelare beslöts att bilda en klubb med namnet
”Carlskrona Golfklubb”. Ordförande blev Kapten Ludwig Åkerhielm,
som också satt i Sv. Golfförbundets styrelse 1908-16.
Han efterträddes där av handlanden Axel Krook, en av få civilister
i klubben, 1916-1924.
Gunnar Nilsson satt också i SGF:s styrelse 1908-10.
Klubben blev direkt medlem i SGF, som då bestod av blott 3 klubbar.
1909 bildades Falsterbo GK och SGF gick då ut med en förfrågan till
19 föreningar, som anmält att de bedrev golfspel, om de ville tillhöra
förbundet, men endast de 4 klubbar, som hade en bana, ville vara
med, trots den blygsamma årsavgiften av 1:- per klubb!
Som mest hade klubben 27 medlemmar 1907, och när kriget kom
blev var det svårt att upprätthålla någon klubbverksamhet, då de
flesta medlemmarna var marinofficerare. Det kom dock till stånd
distriktsmästerskap åren 1911-13.
Om banan vet vi mycket litet, men den mätte drygt 5000 m över
18 hål. Den sköttes troligen av militären, som ju fortsatt exercerade
på Vämöslätten – kanske hjälpte stadsträdgårdsmästaren till och
högst troligt fick klubbmedlemmarna redan då göra stora insatser.
1910 kom Vämöparken till och blev i tidens nationalromantiska anda
ett populärt utflyktsmål för karlskronaborna. Man åkte ångslup eller
spårvagn från staden och man kan kanske föreställa sig vad folk
tänkte när de såg golfarna med sina bagar ombord.
3. Klubbens avveckling
År 1914 började 1:a världskriget och även om Sverige förhöll sig
neutralt och inte deltog, så ökade förstås beredskapen och golfarna
fick mindre tid att spela. Kriget medförde också ransonering med
matbrist som följd, då de krigförande länderna blockerade importen
av varor. Det viktigaste livsmedlet var potatis och när militären fick
ont om mat kom det till oroligheter i Karlskrona. Militär med skarp
ammunition samlades i Hoglands park den 29 april 1917 och tågade
till Stortorget med vanligt folk. 6000 personer krävde ”mera mat”
och läget var allvarligt. De styrande beslöt då att all tillgänglig mark
skulle upplåtas för potatisodling. Sålunda iordningställdes områden
som Tullparken, Amiralitetstorget, Blå port m.m. för potatisodling.
Så även Vämö, där särskilt greenområdena odlades upp.
Under åren -17 och -18 förekom troligen inget golfspel alls på Vämö.
När kriget var slut skingrades militären och golfspelet återupptogs,
men i begränsad omfattning – utöver andra bekymmer var det säkert
närmast omöjligt att få tag på klubbor och bollar.
En lantbruksutställning i Vämö 1922 var spiken i kistan, men
klubben upphörde först 1924, då de anmälde sitt utträde ut SGF.
Vad som skedde med alla golfare och deras utrustning vet vi inte,
men kanske fortsatte man på annan plats.
Karlskrona Golfklubb till -59
1. Klubben - från tanke till handling
När den gamla golfklubben lagts ned 1924, dog intresset för golf i Karlskrona.
Inte förrän efter 2:a världskriget kom planerna på en ny golfbana i gång.
Dock hade det spelats en del golf av entusiaster på provisoriska banor,
särskilt hos godsägare Erik André på Bubbetorps gård, men några planer på
att bilda en klubb känner vi inte till, än mindre bygga en bana.
I ett brev till CGK 1955 beskriver Sören Hedin att, tyvärr fruktlösa, försök
gjordes från slutet av 20-talet till början av 30-talet att starta en ny klubb.
Sören Hedin var kommendörkapten och en inbiten golfare och arbetade
bl.a. 1951 som biträdande förbundssekreterare på SGF.
När kriget tagit slut och livet sakta började återgå till det normala, kunde man
se en och annan ägare till golfklubbor och bollar utöva denna sysselsättning
både i Vämöparken och på andra ställen, särskilt betesmarkerna vid Vörta
tegelbruk i Nättraby.
Som av en händelse var Lars-Erik Jennergren ute på en söndags promenad
i Nättraby och råkade få syn på sin tandläkarkollega Rolf Törnström, som
ensam gick på Vörtas ängar och slog några bollar med sina klubbor.
Lars-Erik, som hade provat på spelet med sin gode vän Lennart Nordheim –
båda hade tennisen som sitt stora intresse – blev genast biten.
Så småningom bildade dessa en liten ”klubb” med Allan Johansson – vår förste
ordförande – som bodde på Klockebacken alldeles vid Vörta, och
Johan Schreil, Nils Jephson, Ulf Redestad, Bengt-Allan Ingerman m.fl.
Senare (ca 1953-54) fick även jag och min bäste vän Stellan Johansson
chansen och vi slog våra första slag på Vörta. Astrid och Allans flickor –
Birgit, Karin och Louice fick främst agera caddies, passa flaggan och lyfta
bort en och annan komocka allt för göra spelet så behagligt som möjligt för
farbröderna.
2. Klubben - från idé till verklighet
Johan Schreil fick anställning som överingenjör fick Karlskronavarvet 1948
och hade börjat spela golf i Norrköping redan 1928 vid 12 års ålder.
Lustigt nog hade han varit skolkamrat med Lars-Erik och blev därför inbjuden
till gänget på Vörta. Snart kom dessa båda igång med planerna på en riktig
golfbana och letade runt i Karlskrona med omnejd efter en lämplig plats.
De var på säkert 25 olika ställen, alltifrån Ronneby till Kristianopel och som ett
kuriosum kan nämnas att de tittade på de platser där både Ronneby GK och
Trummenäs GK har sina banor idag.
Johan Schreil och Lars-Erik Jennergren är all heder värda för sina insatser
förutan vilka det troligen hade dröjt länge innan vi fått en bana i Karlskrona.
Medan spelet fortgick på Vörta hölls planerna att bilda en golfklubb vid liv och
vid ett informationsmöte på Sjöofficersmässen den 6 december 1948
med ett 40-tal intresserade och med Sv. Golfförbundets sekreterare Anders
Johnson närvarande togs beslutet att gå vidare.
I januari -49 bildades ett arbetsutskott med 6 personer – Schreil, Jennergren,
Johansson, Redestad, Törnström och Hans Schlyter och vid ett möte 16 februari
beslöt dessa att bilda en golfklubb.
Vid ett nytt möte på Sjöofficersmässen den 7 maj inbjöds intresserade och togs
det formella beslutet att bilda ”Karlskrona Golfklubb”. Som ett kuriosum kan
nämnas att några föreslog namnet ”Blekinge Golfklubb”, för det skulle ju aldrig
kunna bli mer en bana i länet.
En interimstyrelse bildades med Allan Johansson som ordförande och Arne
Hillborg, Johan Schreil, Lars-Erik Jennergren, Jeppe Jephson, Rolf Törnström
och Hans Schlyter samt Hans Hansell och Nils Jephson som suppleanter.
Så var då Karlskrona Golfklubb bildad.
3. Banan – ett mödosamt företag
Nu hade vi en golfklubb, men till varken nytta eller nöje, då det inte fanns en
golfbana – Vörta var ju aldrig annat än ett provisorium.
Vid denna tidpunkt hade Johan och Lars-Erik haft diskussioner med greve
Wachtmeister, som hade erbjudit golfarna att få arrendera vackra Kvalmsö – ön
syns i nordväst från 7:e hålet – och det var nu klart att banan skulle byggas här.
Prospektering påbörjades och 9 hål lades ut, men då gamle greven plötsligt
dog, drog sterbhuset tillbaka sitt löfte till golfklubben och ön
utarrenderades för fruktodling och vi stod utan mark för vår tilltänkta bana.
Väl var nog det, ty även om vi fått en otroligt vacker bana på Kvalmsö, så hade
det inte fått plats med mer än 9 hål. Dessutom var ön svårtillgänglig med en
ranglig broförbindelse och kanske hade vi inte kunnat bygga ett klubbhus, så
nackdelarna var så stora, att det var nog bäst som skedde.
Under tiden fortsatte sökandet efter lämplig plats för banan, men det dröjde
ända till 1953, då av en händelse nye greven föreslog Almö. Det fanns tidigare
en motocrossbana vid området runt hål 13 – 17, men klubben – Karlskrona
Motorklubb - var hårt pressad att flytta till innanför stadsgränserna, då man
hade en nöjesskatt, som nu inte kom staden till del.
Dessutom försökte fideikommisset odla spannmål (korn) där, men det gick
dåligt, då marken var för mager.
Den del av banan, som nu är hål 1 och halva 2:an arrenderades av ”Kalle Post”,
lantbrevbärare Karl Nilsson med fru Selma, som gett namn till ”Selmas” hus.
Klubben gjorde en överenskommelse med honom och så fick vi den delen.
Dessutom ingick det som nu är övningsområdet och området kring klubbhuset..
Här kunde vi alltså bygga golfbanan med 9 hål 1954 – 55.
Nämnas bör att vid den här tiden pågick ombyggnaden av vägen mot Hasslö
inför bygget av Hasslöbron (klar -64), vilket gjorde att vi fick plats med hål 12
som det är idag.
Den gamla vägen gick snett över – som det ser ut idag - 12:ans fairway från
Ormagropen förbi klubbhuset och mellan Pauls bostad och Selmas hus över
Driving Rangen upp mot en transformatorstation mitt emot 1:ans green.
Arrendet gällde från 1 augusti 1954, men arbetet med röjning o.d. kunde
påbörjas redan på våren.
Klubben hade nu mark för 9 hål och nu behövdes experthjälp på många
områden – markprospektering, layout, maskiner och en massa ideellt arbete.
Först kontaktades Douglas Brasier, pro i Göteborgs GK, som gjorde en layout,
som är i ringa grad ändrad jämfört med idag – ändringar skedde ju senare vid
utökningarna av banan 1967 och 1981 – vilket vittnar om hans skicklighet.
Han lade ut nuvarande hålen 1, 2, 11, 12, 17 och 18.
En golfbana består ju främst av gräs och inte ett strå syntes på marken vi
arrenderade, men vid kontakt med Weibulls fick vi nödvändig hjälp samt
informerades om att vi hade en för golfbanor lämplig jordmån, nämligen
huvudsakligen lätt sandjord. Det undgår nog ingen att gräsväxten är olika bra
på olika ställen och det är inte så konstigt med tanke på hur marken hade
använts tidigare.
Byggandet av banan skedde nästan helt på frivillig grund – alla medlemmar
i klubben tillbringade de flesta söndagarna (man arbetade på lördagarna på den
tiden) under året 1954 med att plocka sten och göra det arbete som krävdes.
Maskiner fick vi låna av Jeppe Jephson på Trantorp, som förstås behövde dem i
lantbruket, men välvilligt ställde dem till förfogande på helgerna.
Till vissa specialarbeten fick vi hjälp av Carl E. Lindwall.
Vi hade under sommaren anställt Olle Alexandersson från Åhus.
Klubben förfogade också över en Epa-traktor för allehanda transporter.
Marken bestod av mängder av sten, större och mindre och allt plockades
bort – det pågick stenplockning även de följande åren, fast i mindre
omfattning. Den största delen av stenen kom att hamna i det som nu är
övergången mellan de båda ormagroparna.
Hösten -54 såddes också hela banan.
Den första greenen som anlades var nuvarande 18:e och den sista var
nuvarande 1:an.
Banan och särskilt greenerna behövde vatten och det fanns det gott om,
då den ligger på en stor grusås, som börjar ända uppe i Tving och går över
Johannishus och Hjortahammar. Vi kunde då gräva en brunn invid klubbhuset,
där vi hade pumpstationen i källaren, och sedan lade vi ned rör för bevattning
av greenerna och på en del hål området framför greenen. Det räckte dock inte
för alla hålen och en 100 m djup brunn borrades på berget bakom 12:ans
green. Bevattning av fairways fick ske med vattentåg o.d.
Oturligt nog blev sommaren -55 en av de varmaste och därmed torraste på
1900-talet, vilket medförde stora problem med gräsväxten, men redan året
efter hade banan tagit sig och vid en propagandadag i september liknade
det en riktig golfbana. Det kan nämnas att flera instanser kontaktades, bl.a.
en professor Osvald, med en förfrågan om banan skulle kunna bevattnas med
Östersjöns bräckta vatten – samtliga sade dock att salthalten var för hög.
4. Äntligen en golfbana
Midsommarafton 1955 är en minnesvärd dag i klubbens historia.
Vi hade precis fått tillgång till klubbhuset och hade en midsommarfest med mat
och dans. Det var också den dag då de första bollarna slogs på banan.
Spelet ägde rum på området för nuvarande hål 1, 2 och 11 med provisoriskt
utlagda hål och flaggor på pinnar, som fick gälla för hål.
Under många år framöver firades midsommarafton på klubben.
Vi började med Flaggstången, flaggtävling över 18 hål, sedan följde
resandet av midsommarstången, en fotbollsmatch mellan juniorerna och
gubbarna på nuvarande driving range. Därefter var det mat och dans kring
stången och framåt 10-tiden fick en del av oss för sig att gå några hål i den
ljusa midsommarnatten. Se det var en trevlig och välbesökt tradition, som
tyvärr dog ut i början av 90-talet.
Den 8 augusti öppnades det första hålet för spel – nuvarande hål 11 – och
senare under månaden öppnades hål 1 och 2. I september öppnades sedan
resten av hålen och golfbanan var i bruk.
I juli anställdes vår första greenkeeper (banskötare hette det då) –
Gösta Jonsson – och han fick en bostad i vad som numera är Pauls hus.
Länge hade vi bara en anställd på banan, som till sitt förfogande hade en
traktor, ett 3-ställigt aggregat för fairwayklippning, en singelklippare för
greenerna samt ett ruffaggregat. Dessutom några handklippare och ett par
vältar. På somrarna kunde vi få litet extra hjälp av skolungdomar.
Det var naturligtvis inte möjligt att sköta banan som vi gör idag, men
medlemmarna hade inte så höga krav på den tiden.
Greenerna klipptes var 3:e dag, ibland oftare. För att få bort daggen användes
ett långt bambuspö, med vilket man ”piskade” bort vattnet då det inte gick så
bra att klippa våta greener.
Fairway klipptes olika ofta beroende på väder och växtsäsong och däremellan
sköttes ruffar och bunkrar samt slyröjning m.m.
Medlemmarna var förstås inte främmande för att hjälpa till vid behov.
5. Ett och annat
Vad kostade det att anlägga golfbanan? Det går naturligtvis inte att i pengar
värdesätta medlemmarnas ofantliga arbetsinsats, ej heller allt gratis nyttjande
av maskiner från Trantorp och andra ställen. Men vi var ju tvungna att betala
en hel del material, utsäde, gödning, kablar och slangar o.d.
Dessutom fick vi köpa några maskiner för driften, så en grov uppskattning
av kostnaden blir ca 100 000:- (i dagens penningvärde 1 dryg miljon).
Ett par tusen fick vi i bidrag från SGF och RF, men inga kommunala pengar alls.
I arrendet ingick ju också ett klubbhus, som vi kunde överta när tidigare
arrendatorn avled, samt banskötarbostaden. Vid denna fanns ett öppet
förråd för traktorn och de andra maskinerna samt ett visthus med källare
och en överbyggnad. Denna senare kom att användas som plats för
bagvagnarna. I klubbhuset fanns varken toaletter eller omklädningsrum,
så allting var synnerligen påvert, men klubbandan var god och ingen gnällde
över sådana ”småsaker”.
Det stod redan då klart att mycket behövde göras
på byggnadssidan och 1957 byggdes klubbhuset ut med verandan mot havet.
När banan var färdig hade klubben ca 100 medlemmar och ända fram till
1967, då vi byggde ut banan till 12 hål, var vi ej över 200.
Golfintresset var inte så stort och antalet golfare i hela Sverige passerade
5000-strecket 1955 (idag nästan 100 ggr så många).
Det behövdes klart fler för att med en rimlig årsavgift kunna utveckla och
förbättra banan, men med fortsatt ideell verksamhet och något reverslån
gick det sakta men säkert framåt. Vi hade ju ett mycket förmånligt arrende och
driftskostnaderna var inte så stora.
6. De första åren
1955 var alltså året, då banan blev klar. Medlemsavgiften höjdes för enskild
till 125:- mot 35:- året före. Det tillkom ju snabbt nya kostnader såsom arrende
för banan à 2100:- per år och 200: per år för klubbhuset med trädgård.
Klubbhuset arrenderades tidigare av fiskaren Karl Johansson, som blev så
ledsen när han fick höra att en golfbana skulle byggas intill hans bostadshus att
han faktiskt tog livet av sig.
Dessutom skulle vi anställa en banarbetare, så man förstår att ekonomin var
ganska usel. Dessbättre ställde många företag och privatpersoner upp med
gåvor, exv. Tyska Bryggargården och Sven Jeppsson med 5000:- vardera.
Carl E. Lindwall skänkte 7000:-, Jeppe Jephson Epa-traktorn vi tidigare lånat.
Från RF utgick ett idrottsplatsbidrag om 2500:-, men som tidigare nämnts inget
av kommunen.
Den första tiden var sålunda ett ständigt jagande av pengar. Klubben ordnade
lotterier (ett misslyckat försök gjordes med att lotta ut en bil), vi hade under
ett par år ett stånd på Lövmarknaden, vi sålde alkoholfri glögg till julen m.m.
1956 arrangerades en propagandadag, som lockade en hel del intresserade.
Var köpte medlemmarna klubbor och bollar och annat? Jo, på den tiden fanns
det 3 stora leverantörer, som skickade ut representanter till klubbarna, där de
visade upp sina produkter och lämnade broschyrer, varpå klubbens shop-
ansvarige beställde enligt medlemmarnas önskemål. Klubbens shop innehades
1954 först av Johan Schreil, senare samma år av Lennart Nordheim och när
banan var klar året därpå av Eric Sundmark, som hade shopen i många år.
Ett av de tre golfföretagen var Tempelmans, vars representant var Elis Werkell,
en av landets främsta golfare genom tiderna och som blev en välsedd gäst hos
oss. Ett annat var Lindagenta, vars representant var G.A. Bielke, en nästan lika
framgångsrik golfare, som besökte oss 1954 och det tredje var G.A Hansen.
En av vännerna till Karlskrona Golfklubb var Harry Malmqvist, som förutom att
bidra med pengar även skänkte den vackra Malviapokalen, som var klubben
allra första vandringspris – den första tävlingen om pokalen ägde rum i Kalmar
6 juni 1954.
Pälsdjursuppfödare Sven Bergström skänkte ett par minkskinn till den som först
gick banan på par i en tävling. Priset vanns så småningom av Louice Krabbe.
Några andra vandringspris är Ankaret, Bollen, Stånkan, Flaggstången, Klubban,
Caltexpokalen och Greta Hansells Memorial – samtliga utom den senare är nu
försvunna, trots att några var ”ständigt vandrande”.
Dessutom tävlade vi i lagmatcher mot Kalmar om Fartygsskölden och mot
Kristianstad om Skeppsklockan.
Några storspelare hade inte klubben hunnit fostra, men det skulle snart
ändras. Dock tävlade Göran Lindeblad för klubben, när han blev svensk mästare
1957 – han blev dessutom europamästare i lag 1959.
I mitten av 50-talet fanns det knappt 50 banor i Sverige och ca 5000 golfare,
alltså ungefär 100 medlemmar per klubb, precis som hos oss.
Intresset för golf var dock i stigande, men eftersom vi inte hade ens TV då,
fick vi hålla tillgodo med att på ett och annat årsmöte visa golffilmer såsom
” King of Golf ” med Bobby Locke och ” Method of Masters ”,
båda instruktionsfilmer.
Från början fick vi litet hjälp av förbundets reseinstruktörer, Mr Lester under
1955 och Mr Thompson under 1956. Men året därpå fick vi vår första ”riktiga”
tränare, John Anderson, som vi hyrde en vecka per månad under maj – oktober
under 5 år från Kalmar GK. Han var mycket populär och kom senare till större
klubbar och avslutade sin karriär i Delsjö.
7. 10-årsjubiléet
Snart var det 1959 och klubben skulle ha 10-årsjubileum.
Styrelsen hade lyckats med att locka hit självaste Prins Bertil,
som var en duktig och intresserad golfare.
Det blev en strålande dag med lunch, därefter invigning av prinsen och
vår ordförande, Allan Johansson, sedan 9 håls spel med prinsen, Johan Schreil,
Lars-Erik Jennergren och Nils Jephson.
Det mest minnesvärda är kanske ”prinsadriven”, utslaget på nuvarande 11:an,
som hamnade bara 20 meter från green.
Sommaren 1959 var en av de varmaste i mannaminne och banan var kanske
inte i bästa skick, men Prins Bertil hade uppskattat den så mycket, att han ofta
hade med den bland sina favoritbanor.
När vi nu stiger in i 60-talet har vi fullödig 9-hålsbana, engagerade medlemmar
och en stark tro på en fin framtid för vår golfklubb.
Familjerna
Några familjer i CGK (KGK före -66) har gjort extra starkt avtryck i klubbens historia,
antingen för utvecklingen eller för golfspelet.
Familjen Johansson har gjort det på båda områdena. Allan, vår förste ordförande,
var centralgestalten som med hustru Astrid såg till att golfintresset hölls uppe genom
att ordna golfen på Vörta från sena 40-talet ända fram till att vår bana på Almö blev
färdig -55. Han styrde också skutan CGK under de svåra första åren med fast hand.
Dessutom frambringade paret 5 barn, som alla spelade golf. Flickorna var Birgit,
Karin och Louice – klubbens genom tiderna främsta golfare.
Karin, fortfarande aktiv i klubben, var inte heller så pjåkig och vann det första
dam-KM i klubben 1957. Pojkarna var Bengt-Allan, som fick spela med farbröderna
på Vörta, och Stellan, som var en stor bolltalang, men föredrog senare fotboll och
ishockey. Mamma Astrid var ansvarig för damverksamheten, som skötte mycket
mer än utspisningen innan vi hade restaurang. Damernas insats i vår klubb är
sorgligt underskattad.
Familjen Schreil bestod av Johan med hustru Lisbet och barnen Peter, Ulla och
Anna. Johan, chef för Karlskronavarvet, måste tveklöst anses som klubbens
”primus motor”. Han var initiativtagare, grundare, ansvarig för förhandlingarna med
fideikommisset och arrendatorerna och för banans tillkomst. Han blev sedermera
hedersledamot i klubben. I början av 60-talet fick han ny tjänst som chef för Udde-
vallavarvet, men återkom till klubben och fick uppleva sin 100-årsdag innan han
avled 2016.
Familjen Jennergren hade onekligen också en framträdande roll. Lars-Erik (Lasse),
tandläkare (som så många av klubbens ordförande genom åren) var den ende,
som kunde göra Johan Schreil äran stridig om titeln ”klubbens store man”.
Han blev tidigt road av golfen och får nog anses vara ansvarig - tillsammans med
Rolf Törnström (från början ensam på Vörta) och Allan Johansson, vars hem på
Klockebacken blev ett slags ”klubbhus” för tillkomsten av den lilla ”klubb”, som på
Vörta bildade fröet till CGK. Lasse bildade med Johan och Allan ett ”triumvirat”,
som bestämde nästan allt, men också gjorde allt i bästa samförstånd med övriga
styrelseledamöter och medlemmarna. På den tiden var vi knappt 100 medlemmar
och alla utan undantag var engagerade i klubbens aktiviteter. Lasse var klubbens
ordförande åren 1960 – 1971.
Hans första fru, Britt-Marie, avled tidigt på 60-talet, men hann med att bli KM-mästare
1958 och var mycket aktiv i klubbarbetet.
Barnen Peter, Simone och ”Pylle” spelade också golf, förstås.
Familjerna Jephson (Nils J och Jeppe J.)
Det är absolut ingen överdrift att påstå att familjen Nils Jephson dominerade golfen
på klubben fram 1987.
Fader Nils var läkare och med redan från början, men tillhörde inte grundarna.
Dock med i styrelsen som suppleant, men framför allt ordförande i tävlingskommittén
och som i hög grad bidrog till kunskapen om golf. 3 KM och hcp 6 som lägst.
Hustrun, Gussie, var i högsta grad med tidigt bland de aktiva damerna och senare
styrelseledamot och ansvarig i tävlingsverksamheten - dessutom en duktig golfare.
Redan 1959 vann hon det första av sina 9 KM.
Sönerna Carl, Lars, Axel och Per var alla mycket duktiga golfare.
Vid ett tillfälle representerades klubben i seriespelet av de 4 bröderna, vilket väckte
en viss uppmärksamhet. Carl nådde framgångar i SM och andra större nationella
tävlingar samt spelade 3 landskamper 1964. Lars var också framgångsrik i nationella
tävlingar. Axel vann junior-KM och var aktiv i den första Pin High-kommittén.
Per tog 3 KM under åren 1976-1980. Tillsammans har familjen 30 KM.
Carl blev senare ordförande i tävlingskommittén och ännu senare klubbordförande
mellan 1987 – 1994.
Jeppe Jephson var Nils bror och var lantbrukare på Trantorp samt bryggare på
TBG efter sin fader. Han var också tidigt med och ställde välvilligt upp med maskiner,
som användes vid banans tillkomst. Utan denna insats är det tveksamt hur det hade
gått med banbygget. Hans fru, Misse, var också aktiv i klubbkommittén och hade
dessutom under några år (tillsammans med Gussie) hand om shopen. Båda var
med i styrelsen. Barnen Göran och Mia var också duktiga golfare.
Familjen Peil kom till staden 1960 och således ej med från början.
Pappa Mats var ögonläkare och blev ansvarig i tävlingskommittén, medan mamma
Karin var engagerad hos damerna – båda hyggliga golfare. Barnen var Christer,
Lars och Jonas – samtliga mycket framstående spelare. Christer blev klubbmästare
3 ggr, men satsade på en civil karriär. Lars var med i juniorlandslaget och blev sedan
läkare. Jonas var den främste med spel i VM för amatörer m.m. Han blev sedan
proffs och instruktör. Vid den här tiden var inte golfspelare ett framtidsjobb i vårt land,
så de bästa golfarna var amatörer, som hade spelet som hobby medan ett fåtal,
som verkligen brann för golfen blev instruktörer.
Familjen Arvidsson är en riktig golffamiljen av litet senare datum.
Pappa Edo var ordförande i klubben mellan 1983 – 1986, den händelserika tiden
efter utbyggnaden till 18 hål. Han blev senare Nils-Edvard Nilsson behjälplig i
framväxten av Nicklastorps GK. Han var också engagerad i tävlingskommittén
och ansvarig för slopesystemet i Blekinge. Mamma Ann-Christine var verksam
i klubbkommittén. Barnen Nicklas och Henrik var mycket duktiga golfare med
stora nationella framgångar. Henrik vann Colgate Cup 1983 och KM 1991.
Familjen Malmberg intar en särställning, då Arne var anställd i klubben, först som
intendent från 1978 – 1983 och som pro 1978-1990. Hustru Ulla satt i styrelsen
1981-1984 och blev klubbmästare 1990. Sönerna Göran och Fredrik var duktiga
golfspelare, där Fredrik var nere på hcp 3.
Flera andra familjer och även enskilda medlemmar naturligtvis har också betytt
mycket för klubben, men utrymmet tillåter inte att vi skriver mer om härom.
Familjen Gustavsson var med tidigt och Gösta var den förste som gjorde HIO på
vår bana - på gamla hål 8 (nuvarande 13:e ”baklänges”). Gösta blev banchef 1962
och gjorde klubben ovärderliga tjänster och var aldrig främmande för att själv sätta
sig på traktorn vid behov. Maud var mycket aktiv i klubbkommittén och flitig
golfare liksom barnen Bobo och Kerstin.
Familjen N-E Nilsson med Nils-Edvard och Britta samt sonen Åke var välkända
profiler på Almö. Dottern Karin blev vår första krögare och Nils-Edvard var banchef
1981 – 1986 och ansvarig under utbyggnaden till 18 hål. Som lantbrukare hade han
god kännedom om markbearbetning och grödor vilket medförde att byggnationen flöt
nästan helt smärtfri. Hustru Britta var dotter till vår förste banchef, Gunnar Ingerman,
och naturligtvis aktiv i den fantastiska klubbkommittén.
Nils-Edvard kom sedan att på egna marker bygga en ny golfbana, nämligen
Nicklastorp.